Tråd: Dave Draper intervju

Er det rart så mange elsker The Blond Bomber? Dave, Zane, Scott mfl. er alle tenkende, søkende mennesker. Noe som med tiden synes å bli mindre og mindre utbredt. Bodybuilding som idag har blitt redusert til et hovedsaklig narsissistisk freakshow trenger sårt mennesker som Dave for å opprettholde en viss integritet.
Man trenger ikke nødvendigvis være enig i alt Draper sier for å anerkjenne hans utømmelige entusiasme og (ja jeg bruker ordet en gang til) integritet.



Början av sextiotalet var en gyllene tid för bodybuildingen och för stjärnor som Larry Scott, Frank Zane, Chris Dickerson, Boyer Coe, Freddie Ortiz, Rick Wayne, Sergio Oliva, Harold Poole och Chuck Sipes. Sporten karaktäriserades fortfarande av storögd naivitet som avspeglades i nästan alla bodybuildingtidningar. Det här var killar som levde sunda och hälsosamma liv.
De skrattade och var glada på alla bilder, och deras liv inspirerade andra.
Ingen var en bättre symbol för sextiotalets bodybuilding än Dave Draper, med sitt blonda hår och sin osannolikt symmetriska fysik. Dave kom ursprungligen från New Jersey, men efter att han flyttat till södra Kalifornien kom han att stå för ett ideal som inte längre finns i dagens bodybuilding.
Joe Weider gav honom smeknamnet "Blond Bomber," och det namnet var mitt i prick. Dave blev idol för en hel generation med sina massiva armar, sin svans av beundrande flickor och sin framtoning som en amerikansk helyllekille. Att han också vunnit Mr. America, Mr. Universe och Mr. World hjälpte förstås till att bygga den här imagen. Hans framgångshistoria var en källa till inspiration för alla som tränade.
Men låt oss börja från början.

IM: Hur känns det att vara en legend?

DD: Jag måste erkänna att jag har vissa problem med det där legendsnacket. Imorse, till exempel, städade jag huset och råkade slå mig själv i ansiktet med skaftet till moppen. Jag fick ett blått öga, men jag har ingen bra "legendstory" om hur jag fick det.

IM: Jamen vadå, ett blått öga kan väl aldrig skada en legend. Det gör dig ju bara ännu mer spännande.

DD: Man tackar. Börja med intervjufrågorna nu. Bara du inte somnar medan jag svarar.

IM: Berätta lite om din bakgrund.

DD: Jag föddes i Secaucus i New Jersey våren 1942, och jag var yngst av tre bröder. Jag vägde fem och ett halvt kilo redan när jag föddes, och det var ju en bra start. Mina starkaste barndomsminnen är när vi sprang omkring och klättrade i träden längs Hackensack-floden utanför New York eller simmade, fiskade och rodde på Lake Gerard i norra Jersey. Jag var ett lyckligt barn, men jag hade väl också mina stunder av osäkerhet och otrygghet precis som alla har. Jag kände mig ofta fattig, och det hade väl att göra med att jag alltid fick ärva kläder från mina äldre syskon.

IM: Var du duktig i skolan?

DD: Som barn ville jag minst av allt vara i skolan. Jag spelade basket och fotboll med grannkillarna, men till slut bestämde jag mig för att det var skivstång och hantlar som verkligen var min grej. Vikter fascinerade mig - gravitationen, tyngden, att växelvis pressa och dra, själva klangen från viktskivorna. Det var som ett spel, min egen privata tävling. Jag tyckte det var väldigt coolt - något jag gjorde i ensamhet som nästan var en hemlighet. Ingen annan av mina kamrater tränade med vikter, och det gjorde mig lite speciell. Ingen berättade för mig vad jag skulle göra, eller hur. Det var väldigt coolt. Jag tränade under hela min skoltid.

IM: Visste du överhuvudtaget vad du höll på med? Kunde du något om teknik?

DD: Nej för sjutton. Jag läste inte ens en bodybuildingtidning förrän jag var tjugo. I början hade jag två killar som idoler; Anthony Napierski och Tony Petrowski. Det var grannkillar som var tre år äldre än jag. De hade stora armar och krävde mycket respekt av sin omgivning.



IM: Hur träffades du och Joe Weider?

DD: Jag brukade åka till Weider Barbell Company i New Jersey, där Joe hade ett av sina första kontor och lager. Leroy Colbert brukade komma ut i receptionen och hjälpa mig när jag skulle köpa några grejer - en stång, en viktskiva eller vad det nu var. Jag kan väl lugnt påstå att jag aldrig sett någon som kan jämföra sig med Leroy. Hela han bestod av armar, bröst, rygg och axlar. Lägg sen till både smidighet, charm och ett vinnande leende så har du Leroy i ett nötskal. Han och jag blev kompisar och tränade ihop ibland. Jag brukade hjälpa till på lagret på helgerna, ideellt förstås. Joe brukade titta till oss och berätta om sina planer att öppna ett ställe i Kalifornien. Kort efter att jag hade vunnit min första tävling, som var Mr. New Jersey, blev det bestämt att jag skulle flytta till Santa Monica. Det var sommaren 1963, och Santa Monica var ett paradis jämfört med Jersey.

IM: Det här var innan du började synas på förstasidorna på alla tidningar.

DD: Just det. Jag var kanske bara 21 år, men jag gillade att arbeta och träna hårt. Tack vare min ambition vann jag Mr. America 1965. Anledningen till att jag tog ett sånt språng uppåt var att det gav mig så otroligt mycket att träna på "the Dungeon" (dvs det ombyggda Muscle Beach Gym). Kost, näringslära, övningar, reps, set, improvisationer, kombinationer, tekniker, förändringar, vinklar, grepp, handtag, läkning av skador - jag lärde mig allt där. Den kunskap och inspiration som fanns i atmosfären där var påtaglig, och pulsen steg bara man kom innanför dörrarna.

IM: Från att ha varit totalt okänd hamnade du i rampljuset över en natt. Att se sig själv på bild i tidningen för första gången måste ha varit en otrolig kick.

DD: Jag svävade som på moln. I en artikel av Jon Twitchell omnämndes jag som en lovande ung förmåga från New Jersey. Jag räknade tidningens utgivningsdatum som starten på min professionella bodybuildingkarriär. Strax efter min flytt till Kalifornien förekom jag på en framsida för första gången. Den gjorde inte något bestående intryck på omvärlden. Jag har en länksida på min hemsida (www.davedraper.com) där man bland annat kan se gamla omslagsbilder. Laree, som är min fru och webmaster, säger så här om de bilderna; "vissa är mindre pinsamma än andra." Snällt! Min allra första framsida var för Muscle Builder år 1963 och jag ser ut som en levande reklampelare för doughnuts.

IM: Har du några kul historier från Mr. New Jersey?

DD: Det var en rolig och skrämmande upplevelse för alla inblandade. Vi var trettiofem killar i åldrarna arton till tjugotvå som tävlade. Vi var allihop illa rakade på kroppen och med olja ojämnt smetad över mer eller mindre vältränade muskler. Det var ett tidigt försök från IFBB att organisera en tävling. Det rådde ett slags organiserat kaos, men till slut fick de rättmätiga vinnarna sina ofantliga pokaler. Den häpna publiken applåderade lydigt. Spänningen var olidlig, både på och bakom scenen. Freddie Ortiz höll i showen, och gjorde succé med sin uppenbarelse som var som hämtad ur en serietidning. Vi kände oss allihop som hjältar.

IM: Var det här vid den tiden när du började bli känd under namnet Blond Bomber?

DD: Precis före. Joe Weider gav mig det smeknamnet. Det var medan vi fortfarande var kvar i New Jersey, och jag kommer ihåg att han kom in bakom receptionen där Lee Colbert och jag tränade. Han sa, "Ni killar bryr er bara om att bomba musklerna med träning. När jobbar ni egentligen? Leroy, jag ska kalla Draper för Blond Bomber. Vad tror du om det, va?" En månad senare stod det på omslaget.

IM: Vad hade du för idoler? Vilka var det som gav dig inspiration?

DD: Jag får fortfarande rysningar när jag ser en bild av Steve Reeves - ingen kan matcha hans symmetri. Ingen är en mer komplett kroppsbyggare än Bill Pearl. Ingen har tagit bodybuildingen till högre höjder än Arnold Schwarzenegger. När det gäller dagens proffs är det svårt att skilja dem åt. Det är ingen som höjer sig över de andra.
Var tid har sina vinnare och av olika orsaker; storlek, utstrålning, symmetri, definition. Men hur det än är, så är Steve Reeves nog min största inspirationskälla. Skönheten i hans kropp, massan och den totala symmetrin har aldrig överträffats av någon annan byggare.

IM: Du känner Dave Draper bättre än de flesta. Beskriv honom för oss.

DD: Min stränge med kärleksfulle far inpräntade det kristna budskapet i mig för över femtio år sedan, och det sitter fortfarande där. Jag har höga ideal och tror benhårt på respekt och ansvar. Jag är lyckligt lottad, rik och tacksam, men titta inte på mitt bankkonto eller bland mina leksaker för att finna bevis för det.

IM: Du överlevde det galna sextiotalet - ser du tillbaka på den tiden med nostalgi?

DD: Sextiotalet var en speciell tid, och jag kan fortfarande återkalla känslan. Solsken, blå himmel, havsluft, det enkla livet på Muscle Beach, Mr. America, Hollywood, Zabo, Joe Gold, Gironda, Scott och Howorth, alla gamla original och deras skyddslingar. Det fanns ännu inga fotspår i sanden. Bodybuilding var som ett barn som satt i vattenbrynet och plaskade förtjust. Ingen tog det riktigt på allvar. "Det kommer att gå över," sa de. Sextiotalet rullade på. Vietnam, droger, politik, journalism, girighet, makt och ondska dök plötsligt upp. Världen blev mindre. När sedan decenniet bleknade bort, reste sig barnet och gick sin väg.



IM: Finns det något enskilt ögonblick som symboliserar allt vad bodybuilding innebär för dig?

DD: En lördagskväll i mitten av september år 1965 stod tiden stilla för några minuter, och allting blev magiskt. Jag stod bakom scenen på Brooklyn Academy of Music i New York, och runt omkring mig stod andra solbrända tävlande och kikade ut på en vild publik full av fans från östkusten. Tävlingen närmade sig slutet och spänningen var olidlig. Larry Scott var näste man på tur att gå ut under strålkastarna och köra sitt fria program. Det var mycket mörkt. Larry närmade sig sin position på scenen, tvekade, och publiken tystnade. Alla höll andan samtidigt, trots att de sekunderna innan varit laddade med en okontrollerad entusiasm. Larry syntes bara som en silhuett när han började flexa sina kraftfulla armar och röra sig mot mitten av scenen i det dramatiska ljuset. Det började som ett dovt muller och kulminerade i något som lät som en skenande buffelhjord. Kraften, energin och volymen höll på att lyfta taket på hela byggnaden. Känslor släpptes lösa och publiken höll på att fullständigt riva stället. Jag var näste man upp på scenen. Larry vann Mr. Universe. Jag vann Mr. America. Livet blev sig aldrig likt igen.

IM: Hur ser du på bodybuilding av idag - är det något positivt eller negativt?

DD: Det finns tiotusentals kroppsbyggare idag gömda i garage och källargym som är helt otroliga, men som aldrig kommer att uppmärksammas för det. Sporten har vuxit något fruktansvärt. Under sextiotalet hade man tid att hjälpa och intressera sig för varandra. Kroppsbyggande var något nytt och spännande. Lyfter du vikter? Jag också. Har du biceps? Wow. Det har jag också. På den tiden åkte man på en dammig landsväg, men idag är det motorvägen som gäller. Men egentligen har ingenting förändrats, om vi inte talar om kemi på high-tech nivå för muskelmonster förstås. Det finns mer åsikter, teorier och träningsprinciper nu. Det finns kataloger med massor av nya, tjusiga och troligen fullständigt värdelösa kosttillskott som ska bygga muskler och bränna fett. Nuförtiden kan du springa på en löpbana värd nästan hundratusen kronor, men är det egentligen så världsomstörtande? Det är de grundläggande principerna som gäller, och det kommer det alltid att vara. Frank, Arnold och jag (och John Grimek och Pearl före oss) fick nöja oss med improviserad utrustning och hemmabyggen - och det funkar i allmän- het bättre än de flashiga maskinerna man köper för femtiotusen.

IM: Jag har intervjuat många legender inom sporten, och deras åsikter varierar när jag kommer till frågan om dagens proffsbyggare. Vad är dina?

DD: De jag har träffat är - med få undantag - hårt arbetande människor som är mycket ambitiösa. De respekterar varandra. Det uppskruvade tempot, mediabevakningen, uppmärksamheten från fansen och all kommers runt sporten verkar isolera byggarna på ett annat sätt idag. De är soldater som kämpar för fred, med kampen har bara blivit större och större.
Lineupen i den senaste Mr. Olympia är obeskrivlig - alltför stor enligt min poängbedömning. Vem kan skilja de här killarna åt? Om jag kände var och en personligen skulle det otvivelaktigt påverka mitt sätt att bedöma dem. Nu är jag glad att jag inte har den svåra uppgiften. Jag kan bara beundra dem, lägga ifrån mig tidningen och fortsätta med mitt liv. Puh!

IM: Du har upplevt mycket under din relativt korta tid på den här planeten. Tänk dig att du sitter med en grupp kroppsbyggare och de vill ha några råd från dig. Vad skulle du säga till dem?

DD: Unga kroppsbyggare, nybörjare och gamla rävar, kan jag få er uppmärksamhet! Håll fast vid träningen. Ge aldrig upp. Gör träningen till en livsstil. Ni kommer att växa lite varje dag, och kanske i en riktning ni inte hade tänkt er. Det är inte en genväg till himlen, utan snarare en väg tillbaka från helvetet. När ni snubblar och ramlar; res er igen och gå vidare. Håll ögonen på vägen och inte på er själva. Se inte bakåt, och bli inte hypnotiserade av budskapet att det finns snabba genvägar. Det är bara lögner alltihop. Gå inte på det, för ni kommer att ångra er. Fatta era egna beslut, och lyssna inte på vad andra säger. Och glöm inte bort proteinet och volymträningen. Det som behövs är blod, svett och tårar.

IM: Det fanns en kamratskap när du började träna - man kan nästan kalla den legendarisk. Jag tvivlar på att vi någonsin ser något liknande igen.

DD: Det finns en synergi mellan kroppsbyggare som omedvetet förenar oss. Det är som när väte och syre blir vatten. Om din stolthet kämpar emot den här kamratskapen går kärleken förlorad till avund. Jag har vänner inom den här sporten som jag kan lita på, trots att vi aldrig har träffats. Jag har visserligen gått på mina smällar genom åren, men det här är något jag vågar påstå utan tvekan.

IM: Har du utformat någon egen filosofi?

DD: Min kristna tro är viktig för mig. Jag vill vara så rättvis, uppmuntrande och respektfull jag kan. Pengar styr inte mitt liv på något sätt, men jag tappar tålamodet när någon försöker utnyttja mig. Respekt, ansvar och kärlek är de tre grundprinciper jag lever efter. Jag tackar Gud för allt jag har fått i livet, det är det som är min personliga filosofi.



IM: Din karriär sköt iväg i en intressant riktning med filmen "Don't make waves."

DD: "Don't make waves" spelades in tidigt under 1966. Det spred sig snabbt att de letade efter kroppsbyggare till vissa roller. Byggare från Vince's Gym, Girondas mekka i norra Hollywood, och vid Muscle Beach Gym, mitt stamställe, sammanstrålade vid MGM Studios. Filmpersonalen bedömde och sorterade sjuttiofem arbetslösa män i två grupper - de tänkbara och de otänkbara. Sex av oss fick göra provfilmningar utomhus. De valde mig.
Två år tidigare hade jag varit svetsare i Secaucus i New Jersey, och nu var jag både Mr. America och skådespelare i en film med Tony Curtis, Sharon Tate och Claudia Cardinale.
Det var en enorm upplevelse att vara med om inspelningsarbetet under de dagar, veckor och månader det tog att göra färdigt filmen. Vi filmade på en hel mängd olika platser inklusive MGM:s egen studio. Jag var på helspänn av nyfikenhet och spänning dagarna i ända. Det var en ära att få vara med om allt detta. Filmarbetet fortsatte hela sommaren. Samtidigt tränade jag intensivt inför 1966 års Mr. Universe som skulle hållas i september. Jag vann. MGM gav mig en bild av en gyllene, muskulös Oscar inramad i en guldpläterad ram. Inskriptionen löd, "Super Oscar for Mr. Universe Dave Draper. We're proud of you." (En jätte-Oscar för Mr. Universe Dave Draper. Vi är stolta över dig). Den var signerad av samtliga i filmgänget.

IM: Fick du inte ett erbjudande om kontrakt av FilmWays?

DD: Jo. FilmWays var ett dotterbolag till MGM. Jag var med i "The Beverly Hillbillies," "Merv Griffin" några gånger, blev intervjuad av Dom DeLuise och tillbringade tjugo minuter med Johnny Carson. Han och jag talade om muskler och Hollywood, och dessutom gjorde jag armhävningar medan han satt på min rygg med ett fånigt flin.

IM: Är det som jag inbillar mig eller har du också lett någon slags show utklädd till gladiator?

DD: Oj då, kommer du ihåg det också? Jag trodde inte någon mindes "David the Gladiator." Under hela 1964 jobbade jag varje lördagskväll, klädd som en romersk gladiator, med att påannonsera B-filmer på TV. Mycket populärt. Allt jag gjorde i Hollywood var fantastiskt, men ibland skrämmande. Det var ett spännande och hårt arbete - ibland tråkigt, ibland kallt, alltid coolt.

IM: Du har arbetet med några av de största fotograferna. Några reflexioner?

DD: Artie Zeller och Russ Warner var originalen. De två gjorde ett jättearbete med att dokumentera bodybuildingsporten från dess solskensdagar på Muscle Beach till vad den är idag. De var bägge kroppsbyggare som älskade sin sport. Fina killar. Roliga och lätta att arbeta med. De kände sin kamera utan och innan och visste allt om ljussättning utomhus, komposition och hur de skulle låta sitt objekt posera för att framhäva det positiva. Jimmy Caruso och Mike Neveux, även om jag inte har haft så mycket med dem att göra, är enastående artister inom sitt område. Att bli fotograferad av dem är ett privilegium.

IM: Du verkar väldigt nöjd, Dave. Hur har du lyckats uppnå sånt inre lugn?

DD: Jag är lycklig. Jag älskar min fru, mitt jobb och min Gud. Jag är väldigt tacksam för att jag har ett vackert hem. Bortsett från mina gym så behöver jag inga leksaker - och har inte heller några. Det är jag också nöjd med.

IM: Och du bygger också mycket vackra möbler! Jag har sett några av dem.

DD: Det som en gång var ett sätt att tjäna pengar - innan jag skaffade mina två World Gym för tio år sedan - är nu en hobby. Jag gillar att arbeta i trä, och jag konstruerar allt från matsalsbord till jättelika sängar. Själva processen att skapa någonting ur materialet tilltalar mig, och jag bygger en möbel i månaden.

IM: Jag gillar din optimism. Den smittar.

DD: Varje dag är ett äventyr. Varje morgon när jag vaknar undrar jag vad Gud har i bakfickan åt mig, min kompanjon och resten av världen. Ingen vet egentligen riktigt vart vi är på väg. Livet av idag är betydligt svårare att förutsäga än det var till exempel på sextiotalet.

IM: Här kommer en filosofisk fråga - eller snarare teologisk. Existerar det något sådant som den nödvändiga ondskan?

DD: Jag är ingen expert, men jag ska göra ett försök. All ondska som existerar i världen är nödvändig. Rätt eller fel, bra eller dåligt, yin eller yang, orsak, effekt, polaritet; människor från olika religioner, vetenskaper och kulturer strävar efter att enas om vad den universella ondskan innebär. Bibeln berättar om fallna änglar, Satan och hans mörka krafter som frestar människorna i ett försök att få världen att gå under. Ondskan visar sig i vår självupptagenhet. Kärleken till pengar och makt korrumperar oss. Det enda hoppet står till Gud. En dag kommer inte ondskan att finnas längre.
När jag ser tillbaka på 1900-talet så inser jag att mänskligheten gått vilse i sitt sökande efter ett längre liv, ökad population och en mer perfekt avkomma genom att använda sig av den så kallade vetenskapen. Samma vetenskap som framställer bomber ska jag väl tillägga. Med risk att jag nu förlorar några vänner, släktingar och fans, vill jag säga att utan hopp och tilltro till Gud, vår Skapare, är allt meningslöst.

IM: Förutom dina bedrifter inom bodybuildingen har du också etablerat dig som affärsman. Du nämnde dina gym.

DD: Jag äger och sköter två gym. Och jag måste erkänna att jag behandlar dem som en Harley Davidson eller en restaurerad veteranbil. Jag sköter dem som om de vore mina egna barn. Jag gillar att arbeta hårt och dela upplevelsen med den saliga blandning av människor som finns i den här branschen. Man kan säga att mina drömmar har slagit in. Men på ett annat sätt har de kanske inte det. Om jag ändå kunde komma på ett sätt att betala av på amorteringarna!

IM: Och du har kastat dig ut i cyberrymden via davedraper.com.

DD: Davedraper.com är mitt senaste projekt, och har engagerat både min fru Laree och mig.
Vi har en stor publik där ute som vi kommunicerar regelbundet med. Det är ett ömsesidigt givande och tagande där vi lär oss av fansen och de av oss. Eftersom webbsidan inte kom till för att vi skulle tjäna pengar på den, hoppas jag den framstår som det den är tänkt att vara - ett forum för information.

IM: Sidan är cool, det är nostalgi blandat med nutid. Precis som den här intervjun.

DD: Och du är fortfarande vaken!